I går kväll styrde jag kosan med M, Igor, M:s vovve Siru, 2 andra hundar och x antal finska fakultetskompisar, till en nationalpark för att campa. Jag var löjligt excited över utflykten. Att sova i tält är typ det roligaste man kan göra och i mina unga dagar har jag sovit i tält på en massa konstiga ställen och hur många nätter som helst. Till och med när jag var hemma satte jag upp tältet på gårdsplanen (eller studsmattan) och sov där i stället för inomhus. Så jag såg alltså fram emot tältvistelsen. Det är länge sen sist.
Kvällen började med vandring (hela 2 km, högst) för att sedan tända brasan och grilla. Hundarna hade roligt ( Igor var dock lite missnöjd mellan varven över att vara i långlina och inte lös, men vad kan man när han jagar fåglar hela natten i löst tillstånd), hungriga magar mättades och folket pratade långt in på natten. Det blev lite spännande där en vända när hundarna i kolmörkret började morra, och det ryktades om att en kropp hittats där nånstans tidigare, men det var en ofarlig campare som kom och kollade läget bara. Jag såg som sagt fram emot att få sova i tält men näe, obekvämt var det, visserligen väntat men ändå. Men kylan! Jag vaknade nog 5 gånger och hölls vaken nästan en timme i sträck, fick köldrysningar och ångrade jag var där, alternatvit ångrade mitt klädval. Fast jag hade 3 lager på underkroppen och 5 på över. För att inte göra det bättre pep Igor hela natten. Han tyckte inte det var nägon hit att sova i tält. Vårt tält ville rasa ihop lite men som tur höll det hela natten.
Klockan 6 gav jag upp med mitt sovande. Som tur är M en morgonmänniska så halv 7 var hon också uppe. Vi tog en morgonpromenad längs stranden, Igor simmade, Siru kollade på och fattade inte varför hundar ska göra så och M och jag försökte undvika när Igor skvätte vatten överallt.
Morgonmål och hemfärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar