Onsdag

Jag har noll koll på dagarna och det känns som att jag praktiserat på universitetsdjursjukhuset flera veckor ren. I själva verket är bara 3:e dagen förbi. Med detta sagt kan jag tillägga att jag stortrivs.

På intensivvårdsavdelningen idag hände det inte så mycket och jag fick främst agera springflicka. Det var inte världens roligaste eftersom jag anser det inte hör till mitt "jobb" nu. I somras på sommarjobbet var det ok för det var min uppgift (med mera), nu vill jag i stället suga in veterinärkunskap och erfarenhet varenda minut.

På eftermiddan fick jag dock ta blodprov (som lyckades! Jag har haft sånt oflyt med det på sistone. Haha, som att man ens kan räkna in "på sistone" i 3 dagar). Och med endast ett missöde; för högt undertryck i ampull så sprutans innehåll * flög i mina och en skötares ögon, så var denna dag förbi.

* sprutan innehöll bara NaCl så no worries

Glad över andras misslyckande

Nu har jag varit 2 dagar på yleispoli, dit patienter kommer med mindre fel, för att antingen genast få diagnos och behandling eller sen skickas vidare till specialavdelningar. Även t.ex. vaccinerginar och kontrollbesök kommer dit. Jag har haft 5 patienter under dessa 2 dagar, alltså farten är aaaningen långsammare än när man jobbar på riktigt. 1 av dessa 5 patienter tog jag hand om helt själv. Att det var en valpvaccinering och hälsogranskning behöver inte nämnas så högt. Haha. Nämen man måste ju börja från de allra enklaste patienterna för att lära sig! 

Frustrerande är det dock på dagarna när man misslyckas. Kanylering och blodprov, speciellt kanylering, är sånt man lär sig med tiden. Dessutom lär det vara så att det går i perioder hur pass bra man lyckas. Men ändå känner man sig som sämsta mänskan i världen när det misslyckas och blir i smyg lite (läs: mycket) glad när veterinären sen kommer och ska sticka och det även då misslyckas. Den skadeglädjen känner jag att man måste få ha så här i början när man själv är sån amatör.

I morgon ska jag spendera dagen på intensivvårdsavdelningen, få se hur det blir.

Vet ni var jag är?

Det är svårt att tro men detta är faktiskt i vår huvudstad. Enligt mig ser det mer ut som ett hotellområde på kanarieöarna. Man behöver faktiskt inte åka iväg så långt för att hitta spännande saker, man måste bara se på det hela med en turists öga.

Där fanns också byggt så att det föll som ett vattenfall vid ett ställe, där under/bakom kunde man gå. Exotiskt minsann. S hade letat upp detta ställe när han häromdan konstaterade att vi börjar vårt femte år i storstaden och det mesta man har sett är sin egna del av staden och centrum. Därför bar det av på vandring på naturstig.

Viktigaste, enligt mig, med alla aktiviteter är såklart maten. Så matsäck hade vi med oss. Fastän det inte direkt blev en dagsutfärd. Mera 1,5h. But still - you gotta eat sometime, så varför inte på ett roligt sätt. Så efter vandringen satte vi oss på bryggan och smaskade i oss gott med en hund som försökte sitt bästa för att kunna hoppa i vattnet.

Praktik på regionförvaltningsverket

Jag vet det låter svårt. Jag visste typ inte heller vad AVI var före jag kom hit. Men praktiken var en obligatorisk del av studierna, så till Åbo for jag iväg. Valde Åbo för att jag hade tak över huvet här. Min barndomsvän som jag varit med hela livet (jaa, hela livet utan att överdriva ens) var så snäll så hon kom hit å bo me mej fastän hennes lägga är omöblerad och hennes studier inte börjat än! Här har vi läst igenom klagomål mot veterinärer, djurskyddsfall, misstankar om allvarliga sjukdomar och liknande som är sånt som AVI är till för.

Vi har också fått delta i möten. Ett vid Honkajoki. Dit for jag bara för att få se det omtalade Honkajoki dit produktionsdjur som självdött förs. Det var tyvärr inte så överdrivet spännande eller kadaver-igt som jag hade trott. Ett annat möte på plats vid kontoret. Det jag minns bäst därifrån är kaffeserveringen.

I could get used to this

NOOOOT. Nattskifte är inget för mig. Vi dejourerar nu 12 eller 16 timmar, över natten. Jag är morgonmänska så nu 8.30 när jag är hemma är jag pigg. Inatt var der värre, eller jaa, det varierade. Patienter hade vi konstant så egentligen hann man inte tänka så mycket på tiden.

Nu har jag dock lite huvudvärk av att ha varit vaken 25h, varav då hälften var stressiga timmar på dejouren, så nu säger jag godnatt.

1:a klinikveckan förbi

Klinikåret, det mest spännande året, har börjat. Det började lugnt med patologivecka. Det sköna med obduktioner är att man inte kan göra nåt misstag som djuret skulle ta skada av. Vi har rett ut dödsorsaker (när man hittar en 100 %-ig diagnos känner man sig som the master of pathology, när man har diffusa fynd lite här och var i kroppen dras man tillbaka ner på jorden och inser man bara är studerande), tolkat cytologier och biopsier och gett utlåtande åt ägarna vad deras djur haft för fel. Jag kan nu (förhoppningsvis...) skilja på inflammatorisk förändring och tumör när jag kollar i mikroskop. Med kadaverodör i håret och  blodsprätt i ansiktet tackade jag för mig och tog helg,

Kvällen spenderade jag med en god vän som jag inte sett sen före sommarlovet. Vi for iväg till ett ställe jag trodde var världens spurguställe, men visade sig vara helt bra och de hade jättegoda pizzor. Innan kvällen var slut hade vi inplanerat äventyr till våren. Iiiiiik!

Sommarlovet och blogglovet förbi

Som situationen är hos många andra, så har internätet inte fått umgås så mycket med mig under sommaren. Förutom chattar som plingar i min telefon. Jag har gjort allt och inget, men inte simmat en enda gång, under sommarlovet och efter denna jobbsommar har jag kommit över min prata-i-telefon-skräck. Kort och konsist. 

Jag fick sms om gratis synundersökning så det nappade jag såklart på direkt. På den 5 km långa vägen dit hann jag köra vilse. På grund av vägarbete och hoods jag aldrig varit i tidigare. Paniken steg, svetten rann, ilskan kom krypande och minuterna tickade närmare min tid hos optikern. Jag yrde omkring och plötsligt kom jag till bekanta trakter och gasade på lite extra. Parkerade i en grotta, yrde omkring där inne några minuter då jag inte menade hitta ut därifrån och in i byggnaden dit jag var påväg. Andfådd och med segerkänsla tog jag min kölapp med 10 minuter till godo.

Man får fundera på hur en människa kan ha så dåligt lokalsinne som denna brettsmilande tjej.

Mannen på bilden var inte med under min ödesdigra vilsefärd