Istället för att ägna mej åt denna skönhet, tog det i bakgrunden hela min uppmärksamhet.

Matematiken.

Baka baka liten kaka

Sitter på tåget, är uttråkad och har huvudvärk. Och hungrig är jag dessutom, men allt kostar typ dubbelt mer på tåget än i vanliga affärer, så jag tänker inte köpa nåt. Jag väntar med maten tills jag är hemma.

Jag bestämde mej för att ta dethär senare tåget så att jag skulle kunna gå lite på stan mesamma jag var i Hesa. Det är inte ofta jag är där ( utan att bara springa från tåget till bussen) och så skulle jag söka en present till S. Mej själv däremot hittade jag nada åt. Min rygg och mina axlar blev sjuka av mina väskor så jag orkade inte ens gå på stan längre än knappa två timmar. Efter det for jag till järnvägsstationen och åt mellanmål och väntade (en och en hald timme) på att få stiga på tåget. Kunde jag ha shoppa loss de timmarna också? Jadå, men jag hade ingen lust.

 Bara tre timmar kvar.. -.-

Återigen har jag rest ner till södern. Dock inte till Borgå denna gång, sini det är det slut med. Nu sitter jag i Hesa och har avklarat 1/7 inträdesprov. Och imr skriver jag mitt viktigaste!

Det finns inte ord att beskriva hur skönt det ska vara att ha det över det ( och jag tror och hoppas: känna att man klarat det bra!). Tänk att inte hela tiden ha tanken i huvet att man skulle måsta läsa, eller räkna. Slippa att hela tiden gå runt och tänka i siffror eller kroppsdelar. Inte ens på nätterna slipper jag fysiken, kemin och biologin, för då drömmer jag om dem.

Tänk att få komma hem från jobbet och slippa att ta fram de samma äckliga böckerna. Som jag för övrigt hatar så starkt att jag skulle kunna bränna upp dem.

Aaaah, om 25 timmar kommer mitt liv att vara så bra!

Jag kan berätta att mitt liv nu just tillbringas med mina trogna vänner Kemi, Fysik och Biologi. Jag kan återkomma när jag känner att det är kul att leva och har funnit en mening med livet. Bara ifall nån hade skänkt mej en tanke och funderade vad jag sysslar med nuförtiden

Alla e så blinda

Jag hade släpat min väska, som för övrigt utan att överdriva säkert vägde lika mycket som jag, från kamppi till järnvägsstationen. Jag hade slut på all energi. Alla bara gick förbi mej utan att fråga om jag behövde hjälp. Och jag är säker på att det syntes att jag behövde det! Till sist, när jag kommit till vagn 8 (jag skulle till 11) kom en man/pojke och erbjöd hjälp. Tack du fina människa!