Grisar

Jag har aldrig tänkt på att grisar är så stora som de är. Och ljudet! När man lyfter upp de små söta kultingarna ylar de som om de håller på att dö.

Och arga verkar de också vara. När jag går in i boxen och ska tömma matskålen (från gårkvällens mat) sätter de sej upp, morrar/grymtar/låter och blänger på mej. Visar tänderna och tuggar på staketet för att visa hur starka käkar de har. Jag sjunger och försöker visa min godhet samtidigt som jag snabbsnabbt sträcker ner armen i matskålen och samtidigt undviker trynet.

Att stå och se på när en galt kommer galopperande mot en i gången är inte heller det allra trevligaste.

Jag är livrädd.

PS. Galten var nog snäll, han stannade och nosade på mina stövlar och sen traskade han vidare.